Acke, Eja och Fausto
”Öppet svar på ärlig fråga. Tag min dotter, och gör henne lycklig, såvidt en rättskaffens man förmår! Gud välsigne eder och sörje för resten.”
Med dessa ord sanktionerade Zacharias Topelius bröllopsbanden mellan den rikssvenske artisten Johan Axel Gustav Andersson, med smeknamnet Acke, och nationalskaldens yngsta dotter Eva hösten 1891. Vägen dit hade varit både snårig och lång. Genom bröllopet förenades två borgerliga släkter i en allians mellan öst och väst. I Zacharias Topelius återfick Acke en förlorad far, och Eva, eller Eja, fann en likaså förlorad mor i Amanda Tigerhielm, Ackes mor. Det som förbundit det unga paret hade varit de granitröda hällarna i den arkipelag som delade de bägge länderna, Åland. Med Ackes och Ejas terminologi hette det ”Måland”. Här tillbringade Acke och Eja ett flertal år i den konstnärskoloni som bildats under det sena 1880-talet och som var de fria konstnärskoloniernas tid i Norden. Från Skagen i söder till Önningeby på Åland fick här det skymningsblå dunklet sin provinsiella förankring. I bakgrunden darrade de akademiska fundamenten i sina grundvalar när konstnärerna runtom i Norden gjorde uppror mot traditionen. Under en italienresa kring sekelskiftet 1900, var paret Acke inneboende hos en familj i Rom. Nöd, sjukdom och problematik inom värdfamiljen banade väg för att familjens son Fausto kom att adopteras av Ackes. 1904 kommer den unge Fausto till sin nya familj i Vaxholm som enda barn på Akleja. Fausto kom att bli kittet i den lilla familj som nu kallade sig för ”Tutti tre” i alla sammanhang. En blivande OS-guldmedaljör i gymnastik vid olympiaden i Amsterdam hade danats i den stora ateljén i Akleja
Som konstnär har Acke (1859-1924) beskrivits som en idérik mångfrestare. En konstnär som hade som motto att alltid ”spänna bågen för att njuta av sin kraft”. Till skillnad från sina samtida fastnade han aldrig i det förgångna, utan utvecklades ständigt och följde med sin tid. I den nyteckning av konsthistorien som skett efter de internationella utställningarna på temat Northern Light har Acke återtagit sin position som fanbärande och föregångare. Genom sitt giftermål med Zacharias Topelius dotter Eva, eller Eja kom Acke att hämta inspiration från såväl öst som väst, vilket skiljer honom från sina generationskamrater. I Önningeby på Åland blev Acke en centralfigur under 1800-talets slut, som medlem i den konstnärskoloni som uppstod i den lilla byn alldeles utanför Mariehamn.. Ackes sagoillustrationer till svärfars böcker ”Läsning för barn” är kongeniala och kom senare att inspirera John Bauer. Några av sekelskiftets, (1900) mest omdiskuterade målningar bär symbolistiska förtecken av Ackes hand. Som företrädare för den vitalistiska rörelse som uppstod de första åren inpå 1900-talet framstår han tillsammans Munch, Willumsen och Eugène Jansson som de främsta företrädarna för den nya konstriktningen. För skärgårdarna såväl i öst som väst ses Acke som sin tids kanske främsta dyrkare och tolkare. En ledstjärna, som senare inspirerat konstnärer som Roland Svensson och Harald Lindberg. I modern tid har världens främsta institution för sekelskiftets konst Musée D’Orsay i Paris, postumt hedrat Acke genom att ha förvärvat ett verk av signerat JAG Acke. Konsthistorikern Karl Asplund skrev i ett eftermäle några av de vackraste ord man kan läsa om Acke:” Aldrig har han haft kvällsbleke över sin farkost, utan ständigt frisk växlande vind… Om bland Konstnärsförbundets fyra stora döda Karl Nordströms element var jorden, Richard Berghs elden och Eugène Janssons vattnet, var Ackes luften, blå tindrande sommarluft med seglande fantastiska och sorglösa idémoln och hastigt kantrande impulsvindar. Och hans konsts genius var luftanden Ariel”.